Den förbenade ensamheten.....

phu, jobbig helg. Det var ett tag sen jag mått så dåligt som i helgen. Jag har haft en relation med en tjej ett tag som kändes ganska ok, inte bra på alla sätt med det kändes som det fanns nåt iaf. I helgen så avslutades det på ett ganska bra sätt, vi pratade natten igenom och efter det förstod nog jag att jag egentligen bara sökte en utfyllnad av den ensamhet jag haft från mitt tidigare liv. Att det inte fortsatte berodde såklart på att hon hittat någon annan istället, förmodligen på grund av att jag inte var kär eller förälskad helt enkelt.
Det jobbiga nu är att ensamheten är hemsk att hantera, jag har verkligen inte ett bra kamratskap med den. Jag tror nog att jag måste hantera den innan jag kan se vad jag kan ge till någon annan, tufft, men så är det.
Jag klättrar berg igen.......

Den tysta telefonen.......

Har märkt att telefonen är ovanligt tyst när man befinner sig mellan sociala nätverk. Kommer på mig själv att hoppas på att den ska ringa och nåt kul ska hända, men det händer ju inte.

På nåt sätt byggs en tillvaro upp av att man ska vara två, har man dessutom haft en partner som har väldigt mycket sociala kontakter är det svårt att hitta sitt eget "land".
Nu tar man straffet för det, telfonen tystnar och det är inte utan att man undrar lite.

Jag har funderat väldigt mycket på det, när man bryter så delar man upp allt man har tilsammans så rättvist man kan. Man ägnar massa jobbiga stunder åt att försöka göra detta samtidigt som hjärtat svider nåt enormt.

När det gäller vännerna man har så är det annat, där kan man inte göra nån "rättvis" fördelning inte. Många bara försvinner, andra säger uttryckligen att "inget kommer att ändras", men det är väldigt svårt att få det att funka i praktiken.

Jag har ändå haft det rätt ok, dels har jag själv jobbat utomlands första tiden efter uppbrottet och sen dessutom är mitt ex ute och reser jorden runt. Det konstiga är att det istället blir rätt tyst överhuvudtaget på telefon.

Nu är det iofs så att den tillvaron som förs där är nån form av tvåsamhetsgrej, vilket gör att man känner sig lite avsides ändå. Jag måste nog skaffa lite annan socialt nätverk med, där det är lättare att vara själv. Får jobba på det.

Nog för idag......

Inte en till.........

Nu börjas det, jag måste bara ut med det. Det blir ett försök till en första blogg om denna fulkommlig normala händelse som man ändå tror att man är ensamast om i hela världen.

I "Mellan 2 och 1" och kommer jag skriva om va sjutton som händer med mig när jag försöker hitta hem till mig själv efter 13 år i Tvåsamhet. Det är rätt jobbigt, så varför inte dela med sig, delad börda är enkel börda som det heter.

Jag är just nu på 36 höstar och med enkel logik förstår man då att jag inte haft någon egentlig ensamhet hela mitt vuxna liv, om man nu nånsin blir vuxen. Det här är ingen lätt anpassning för mig det kan jag avslöja. Jag har dessutom svårt från "grunden" att vara självuppmuntrande, så att inte få denna känsla av att möta nån som ser en varje dag , är tuff.

Men barnen då tänker ni, dom måste ju ge massa möten varje dag. Men så är det inte, för det har det aldrig blivit några.

Så här kommer jag nu försöka dumpa alla tankar och tokigheter om denna förändring jag ska ta mig igenom.

Hörs snart igen!
Patrik